Om att släppa taget

Jag har så hemskt svårt för att slänga saker. Jag vet inte hur mycket prylar jag har som ligger och skräpar i lådor, saker jag aldrig använder men som jag inte klarar av att slänga. Anledningen är att jag har så många minnen ihop med dem. Ta exempelvis ett nyckelband, som man oftast har drösor av som man fått gratis på diverse tillställningar. Jag har ett som det står SVT på. Jag använder det aldrig, men jag minns så väl när jag fick det på saco-mässan i Stockholm när vi var där i gymnasiet. Eller doft-nallarna vi fick i Happy Meal på McDonalds första året tjejgänget åkte till Nyhem, dom luktar fortfarande! Jag minns när vi satt där mitt i natten och laddade för den långa resan, hur vi skrattade och flamsade. Ficklampan som inte fungerar men får mig att minnas de år som ägnades åt att läsa Pollux-böcker och drömma om en egen häst. En halvtom schampoflaska som luktar så gott, precis som ett jag brukade tvätta håret med i sjön i Våsbo en sommar. Så många onödiga saker (!), men dom tar mig med på en minnesresa. Jag kan se det framför mig, känna dofterna, höra ljuden och känna samma känslor i hela kroppen. Om jag slänger sakerna, kommer jag aldrig minnas dom igen? Kommer jag aldrig mer komma ihåg och återuppleva? Det är nog bäst att jag spar dom ett tag till!

Särskilt svårt har jag för att slänga gamla brev. Någon har ju faktiskt tagit sig tid att sätta sig ner och tänkt just på mig. Några av personerna har jag inte ens kontakt med längre. Nej, dom där breven diskuterar jag inte ens att slänga. Jag stoppar undan dom på olika ställen. Rätt vad det är dyker jag på ett brev, och får återuppleva gamla bekantskaper och händelser värda att minnas.