I högstadiet gjorde vi ett arbete om svenska författare, och jag tilldelades att utforska Edith Södergrans liv och leverne. Min första tanke var "åh nej, en tråååkig tant". Men, jag blev helt tagen av denna unga kvinna, hennes liv och hennes dikter. Alltsedan dess har jag återvänt till hennes dikter nu och då. De är konstiga och svåra att förstå, målande, poetiska, abstrakta, vackra, absurda och hemska, träffsäkra och drömmande. Ljuvliga
En fången fågel
En fågel satt fången i en gyllene bur
i ett vitt slott vid ett djupblått hav.
Smäktande rosor lovade vällust och lycka.
Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen,
där solen är konung och tystnaden drottning
och där karga små blommor i lysande färger
vittna om livet, som trotsar och består.
Tidig gryning
Några sista stjärnor lysa matt.
Jag ser dem ur mitt fönster. Himlen är blek,
man anar knappast dagen som börjar i fjärran.
Det vilar en tystnad utbredd över sjön,
det ligger en viskning på lur mellan träden,
min gamla trädgård lyssnar halvförstrött
till nattens andetag, som susa över vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar