Om att fånga dagen

Jag vill dela med mig av något läsvärt ur boken "Vägen till Frostmofjällen" av Hervor Sjödin

"Aldrig får vi veta när livet är som bäst. Inte förrän efteråt, när allt är upplöst i minnenas dimma och hopplöst försent, kan vi se vad vi hade, utan att vi såg det. När den barmhärtiga glömskan suddat bort det svåraste, när sorgens vassa smärta mjuknat till molande ömhet, då först ser vi det som var en gång. Ungdomstiden, drömmarnas, förhoppningarnas, den stora osäkerhetens tid - de kraftfulla åren, då allt fullbordas, man föder barn, arbetar, älskar - eller eftertankens mogna tid, innan ännu sjukdom, leda och trötthet förgiftat oss - de tider då vi tänker nya tankar, eller erfarenhetens och klokskapens avklarnade dagar - så mycket tid vi har, som är vår bästa i livet, utan att vi märker det. När sedan åldern gröper ur människan, skall livsgnistan, orken sakta och varligt försvinna, som hos naturen om hösten. Då finns inte längre det där "sedan", som vi skjutit upp allting till. Då måste vi göra det vi ville, nu, nu direkt, innan det är för sent, innan döden hinner före"