Byråkrat med fallenhet för opassande ordval

På "polisen" i Umeå sitter en lagom tjock storrökande medelålders dam som med en pikant ton av tristess på rösten välkomnar mig sittandes bakom en plastskärm med märken efter spott och nästippor, minnen från de otaliga besökare som förgäves försökt göra sin röst hörd till tjänstepersonen på andra sidan. Svettig efter en bra stunds irrande på cykel och ett felbesök hade jag till sist hittat dit, den här första våren i den nya staden. Jag skulle göra en porträttbild till mitt nya körkort, och konstaterade nu att min lugg typiskt nog inte hade stått pall för svetten som lackade pannan, och som nu förvandlade min pedantiskt plattade lugg till en stormvind likt Carolas. Jag gör mig beredd att lägga ett framtvingat leende på mina läppar och ge hålet på andra sidan den lilla kuren min mest blida blick (Det spelar ingen roll hur mycket det än ska förnekas, alla övar inför sin körkortsbild!). Jag framför mitt ärende till damen på andra sidan plastskärmen, men stöter sedan på problem.
"Haru bara den där? Du har ingen kofta eller så me dej?". Jag ser ner på min för dagen noggrant utvalda vita t-shirt och skakar på huvudet. Den lagom tjocka storrökande medelåldersdamen ser på mig över kanten på sina färgglada glasögon med viss skepsis i ögonen.
"Du vet, de där kan du int ha på dej. Då kommer du se ut som en neger på kortet"

Behöver jag ens förklara att mitt naturliga leende och den blida blicken uteblev då jag tvingades posera med en rökluktande svart jacka uppdragen till halsen, tillhörande en väldigt generös lagom tjock storrökande medelåldersdam..